Från Marianergraven till Mount Everest

Innan matchen mot Gefle gick jag omkring med en känsla av att randigt antagligen skulle få åka hem utan poäng den här matchen också. All fakta pekade nämligen i den riktningen. BoIS hade blivit allt ineffektivare de senaste omgångarna - endast två mål på fyra matcher - och på bortaplan tycktes det inte alls fungera. Tre raka förluster mot förhållandevis mediokra lag. Det verkade inte ha någon betydelse att man spelade bra. Lyckades motståndarna tämja Sadat Karim - som Halmstad gjorde senast - vägde laget alldeles för lätt.

Men så fel jag hade. Det tog BoIS nio dagar att gå från säsongens absoluta djupdykning (Frej borta) till det bästa man hittills presterat sedan återkomsten till Superettan. Från Marianergraven till Mount Everest på drygt en vecka således och hela 5-1. Jösses! Jag nyper mig i armen. Vad hände egentligen? Vårt randiga berg- och dalbanegäng presterade årets match och spelade en perfekt kontringsfotboll. Och när väl ketchupeffekten tog vid i andra halvlek kunde det ha blivit ännu större siffror. Både Edafe Egbedi och Bahrudin Atajic hade exempelvis skott i ribban.

Intressant att notera efter tio omgångar i Superettan är att det här blott var den tredje matchen där BoIS inte var laget med störst bollinnehav. Likväl tog vi den största segern. Jag har egentligen inget att anmärka på när det gäller vår tränares taktiska färdigheter, i synnerhet inte en kväll som denna. Men nog är det en tankeställare att det ibland är bättre att krypa ner i skyttegravarna och kontraslå än att ständigt styra spelet.

Matchfakta: Gefle - BoIS 1-5 (1-2). Mål: Sadat Karim 2, Monday Samuel, Adi Nalic och Dennis Olofsson.

Upp som en sol....

1-1 med mersmak i derbyt mot Helsingborg.

I tisdags var det soligt, festligt och närapå fullsatt. I ett hett efterlängtat derby mot ärkerivalen Helsingborgs IF fick BoIS med sig en pinne sedan Sadat Karim nickat in kvitteringen på övertid. Normalt sett är det inte tillfälle att jubla efter bara oavgjort, men så som matchen gestaltade sig fick man trots allt vara nöjd. Ändå var det inte långt borta att randigt även fick in ett segermål. Hade Fru Fortuna helt och hållet varit på BoIS sida kunde inhopparen Sean Okoli skrivit in sig i BoIS-historien som HIF-dödare. Dock räddades hans nick av di röes målvakt Pär Hansson. 

Men så var det match på lördagen också i Täby mot tabelljumbon Frej; ett lag som dittills inte vunnit en enda match i Superettan. Och vi som har varit med ett tag i BoIS-svängen anade oråd så fort domare Antti Kanerva blåste av HIF-derbyt. Gör randigt väl ifrån sig mot skånska konkurrenter brukar matchen därefter bli ett bottennapp. Så blev det i Täby också. Tillställningen hann knappt komma igång förrän det stod 1-0 till Frej. Och medan BoIS spelare fortfarande sprang omkring och tänkte på hur häftigt det hade varit att för några dagar sedan spela inför 8000 åskådare - kom 2-0. Dessutom var 3-0 ytterst nära sedan ett frisparksmål blåsts av efter att Frejspelare ställt sig offside. Den ende i randigt som tillfullo verkade förstå att det var en ny match som spelades var Amr Kaddoura som absolut inte kan lastas för något av baklängesmålen.

Typiskt BoIS alltså! Upp som en sol och ner som en pannkaka. I andra halvlek tog sig laget samman och fick till en reducering genom Monday Samuel. Men längre än så kom man inte, trots att tidigare nämnde Okoli fick en möjlighet att utjämna när han en kvart före slutsignalen blev frispelad. Amerikanen sköt dock inte bättre än att målvakten i Frej kunde avvärja.

Att Måns Ekvall, Igor Arsenijevic och Adi Nalic inte kom till spel i Täby gjorde förstås att randigts innermittfält kraftigt försvagades, men det var inte därför som matchen förlorades. BoIS inställning fällde avgörandet.

En ovanlig derbyfavorit

Favoritsegern mot HIF, vilken är den? När vi BoIS:are får frågan är svaret allra oftast 6-2, från 2002, men även 3-2-segern på Olympia samma år räknas högt liksom dramat från 2005 när Gustaf Andersson gjorde det avgörande 4-3-målet med några få sekunder kvar. Det finns dessutom randiga som är speciellt förtjusta i matchen med Håkan Söderstjernas dribblingsnummer från 1994 som gav 1-0, men också segern tio år senare med Kevin Amunekes kanonskott brukar nämnas. Något äldre BoIS:are, som varit med ett tag, glömmer naturligtvis inte seriefinalen i Landskrona 1970 då danske Leif Carlsen sänkte di röe och svartvitt så småningom tog steget upp i Allsvenskan. 

Själv brukar jag ibland nämna en något ovanlig favoritseger från Olympia 1986. Det året sladdade båda lagen i tabellen och efter 16 omgångar låg BoIS bara poängen före HIF strax ovanför nedflyttningsstrecket. Derbyt som följde var alltså en måstematch.

Det var i augusti, men ovanligt avslaget på läktarna. Bara drygt tretusen personer hade löst entré på Olympia. Enligt mina sparade minnesanteckningar från matchen spelades först en veterankamp som BoIS vann med 5-2 efter tre mål av Sonny Johansson. 

Jag ska inte ljuga och påstå att jag minns derbyt särskilt väl. Thomas Gustafsson gjorde 1-0-målet och BoIS vann. Däremot kan jag erinra mig att farsan och jag stod nere vid räcket på östra läktaren, ståplats på den tiden, och sög på karamellen extra länge efter slutsignalen. Nyss nämnde Gustafsson och några andra spelare kom bort till oss supportrar och tackade för stödet. Helsingborgspubliken - Sveriges gnälligaste! - var inte nådiga mot sitt lag, men vi myste. (Det var på den tiden då lagens supportrar kunde stå sidan om varandra på ståplats och inte föstes in i separata bås bakom målen).

Samma höst fullbordade di röe raset och föll samman fullständigt. De åkte ur division två och var borta från elitfotbollen i tre år. 

BoIS lag mot HIF i segern på Olympia 1986: Peter Joelsson, Peter Ekelund, Per-Åke Theander, Mikael Hjelte, Stefan Alvén, Anders Nordström, Jan Nielsen, Göran Petersson, Håkan Lindroth, Thomas Gustafsson, Thomas ”Mottas” Olsson och Magnus Hegdal.

Tilläggas kan att det här var året då BoIS för första gången lyckades vinna över HIF både hemma och borta. Även i vårderbyt slutade det 1-0 efter ett mål av Thomas Gustafsson. Man kan alltså med fog säga att Gusten var en starkt bidragande orsak till att Helsingborg trillade ur serien.

I HIF det här året spelade en 21-årig Mats Andersson. Han blev hattrickhjälte i rätt klubb fyra år senare.

Funderingar efter segern mot Värnamo

Efter fem omgångar spelade i Superettan tycker jag att man kan börja se att BoIS står sig väl i konkurrensen och att laget klarar av att hålla spelet uppe mot samtliga lag. Om inte skador ställer till det bör en mittenplacering absolut inte vara en omöjlighet. Kanske kan vi till och med ställa siktet högre än så.

I gårdagens match mot småländska Värnamo var det påtagligt redan i första halvlek att randigt var det klart bästa laget och inte ens efter paus, då BoIS efter 2-0 sjönk tillbaka och började försvara ledningen, kom Värnamo fram till några ordentliga avslut. Förre BoIS-centern Pär Cederqvist såg ut som en skugga av vad han en gång var.

I randigt imponerades jag ånyo av Monday Samuel som visat sig vara det mest lyckade av våra nyförvärv. Nigerianen spelar klokt, med ett eller två tillslag, har en god förmåga att vinna mark på mittfältet och är frän i närkamperna. Enligt mig får Måns Ekvall och Igor Arsenijevic tampas om den andra platsen som balansspelare. Samuel rår de inte på.

För ett annat nyförvärv, Viktor Noring, var matchen en lugn dag på jobbet. Men för en målvakt är det förstås alltid skönt att hålla nollan i 90 minuter och för Viktors del var det första gången han gjorde det sedan han kom till BoIS. Eftersom Filip Pivkovski var avstängd fick även nye Granit Stagova fortsätta från start. Stagova spelade fram till Dennis Olofssons 1-0-mål och visade än en gång att han är en passningsspelare av rang. Men hur har han det med tempot?

Om Monday Samuel känns som det mest lyckade nyförvärvet så kan man knappast säga detsamma om inhopparen Bahrudin Atajic. Utifrån meritlistan med spel i Celtic, Zalgiris Vilnius med flera klubbar hade jag förväntat mig mycket mer. Dock ska man som bekant inte ta ut något i förskott eller ropa hej förrän man kommit över bäcken. Säsongen är lång och Atajic har förhoppningsvis ännu en växel att lägga in. Men just nu känns han mest vilsen.

Kommande söndag väntar Joakim Perssons Varberg på bortaplan. Det är ett lag som har haft väldiga bekymmer så här i upptakten av serien. Jag tror att vi har en god chans att vinna om vi undviker att göra om misstagen från Degerforsmatchen förra helgen. Det gäller alltså att fortsätta spela även om vi tar ledningen. Att flytta hem laget för tidigt och överlåta bollinnehavet till motståndarna brukar straffa sig.

BoIS - Örgryte genom åren

Jag tog mig tid med lite kalenderbiteri inför ÖIS-matchen på tisdag.

Örgryte och BoIS är två gamla kombattanter som i seriesammanhang stött på varandra hela 68 gånger. Allra första seriematchen lagen emellan var den 7 oktober 1923 i Allsvenskan Västra på Landskronas gamla idrottsplats ”Banan” på Artillerigatan. De rödblå vann stort med hela 5-1 och därefter även returmatchen i Göteborg kommande vår. Överhuvudtaget hade dåtidens BoIS förfärliga bekymmer med Örgryte som under huvuddelen av 1920-talet var ett allsvenskt topplag. Det skulle bli elva raka förluster innan randigt äntligen kunde ståta med en seger. Förbannelsen bröts den 5 maj 1929 då BoIS vann på IP med 2-1.

Om BoIS hade svårt för Örgryte under Allsvenskans barndom så skulle förhållandena bli de omvända under randigts glansperiod på 1970-talet. Lagen möttes tio tillfällen i den högsta serien åren 1971-1976 utan att BoIS förlorade en enda match. (Totalt blev det sju segrar och tre oavgjorda).

På denna sidan millennieskiftet har BoIS och ÖIS mötts i seriespel 18 gånger. Det har varit ganska jämnt. (Sju segrar för BoIS, sex oavgjorda och fem vinster för Örgryte). 

Philip Andersson och Igor Arsenijevic i en luftduell i
hemmamötet mot Örgryte 2015. Foto: Ulf Bjarke.

Av alla matcher mellan klubbarna är det förmodligen två som för randigts del etsat sig fast lite extra. Kvaldramat på Nya Ullevi 1958 inför 46 405 åskådare (den största publik som BoIS någonsin spelat inför), då Hasse Persson tidigt fick utgå efter skada och hela BoIS rasade samman och föll med 0-5. Mycket roligare var det i maj 2002 när Daniel Nannskog, två mål, och Henrik Nilsson, ett, såg till att randigt vann den tidiga allsvenska seriefinalen med 3-1. Därmed kunde vi ta sommarledigt som obesegrade serieledare. 

Allt som allt har BoIS och ÖIS, som nämnts, spelat 68 seriematcher. Det har blivit 23 segrar för BoIS, 13 oavgjorda och 32 vinster för Örgryte. I cupen har lagen mötts tre gånger - 1983, 1987 och 2006. BoIS har vunnit samtliga möten. I kvalsammanhang däremot gick det alltså åt pipan 1958. (Förluster 0-5 borta och 0-1 hemma). 

När vi nu ställs mot de rödblå från Göteborg i morgon kan det vara gott att veta att det är ett lag som randigt i modern tid har haft det rätt lätt mot. Senast vi möttes 2015 vann BoIS  båda matcherna. Får man be om en repris?

Tung säsongsöppning

Det var nästan lika kallt som i den allsvenska premiären mot AIK 1994, då BoIS var nyuppflyttade och nederlagstippade. Och precis som för 24 år sedan så föll säsongsöppningens stora förhoppningar pladask till marken. Då förlorade randigt med 1-3. Nu med 2-3.

Jag vill inte vara en dystergök, men påfallande ofta har BoIS-historien en tendens att gå igen. De säsonger som vi inleder med förluster brukar spelåret ofta gå i moll. (Vi föll exempelvis mot Örgryte borta i premiären av Allsvenskan år 2005 när vi trillade ner, och åkte även på stryk i inledningsmatchen mot Husqvarna 2014 året då vi åkte ur Superettan). Nåja, jag låter dessa funderingar stanna härvid. Varje säsong är en ny säsong och gamla mönster är till för att brytas.

Vad gäller matchen igår känns det som om Falkenberg vann, eftersom de spelade smartare och mera cyniskt. BoIS hade mest boll, men hallänningarnas spelvändningar var vassa. Och när de behövde lägga in en växel till (i andra halvlek), så gjorde de det.

BoIS anfallsspel gick helt i stå, En något ringrostig Sadat Karim slet som ett djur längst fram, utan att riktigt få något ut av det, medan Adi Nalic gjorde en slät figur. Hände det något, så hände det på Edafe Egbedis kant. Annars blev BoIS anfallsattacker enkelt tillintetgjorda av Falkenbergs försvar. Att deras målvakt Hampus Nilsson inte behövde göra en enda räddning på hela matchen säger det mesta.

Nästa omgång väntar Jönköping borta. Det blir också en svår match. Men om BoIS bara kunde smälla på lite mer och spela mera fysiskt så tror jag inte att det är helt omöjligt att ta med sig poäng hem till Skåne.

BoIS lag: Viktor Noring - Dennis Olofsson, Viktor Svensson, Philip Andersson, Alexander Tkacz - Måns Ekvall, Igor Arsenijevic - Edafe Egbedi, Adi Nalic, Monday Samuel - Sadat Karim. Inhoppare: Filip Pivkovski, Bahrudin Atajic och Granit Stagova.

Tankar inför premiären

I tisdags blev det alltså klart med två nya spelare, Jetmir Haliti och Sean Ugo Okoli, varav den senare är den anfallare jag efterlyste i det senaste blogginlägget. Båda nyförvärven tas in som lån och kommer inte att belasta BoIS ansträngda ekonomi. Utmärkt jobbat, Sopi, Swärdh m.fl! Nu känns det som om vi står väl rustade inför seriepremiären. 

Premiär, ja. I skrivande stund ser det inte ut som om den här fördröjda vintern vill ge med sig och jag kan inte låta bli att tvivla på om det verkligen går att genomföra en fotbollsmatch på söndag. Folk som är mer insatta än jag menar dock att gräsmattan på IP är i speldugligt skick, så jag litar på dem. 

Passade i sammanhanget på att kolla upp hur det har gått i tidigare möten med våra premiärmotståndare från Halland. Falkenberg och BoIS har mötts 32 gånger genom åren. Fösta gången klubbarna stötte på varandra var i Division 3 Södra säsongen 1952/1953. Då slutade mötena 0-0 i Landskrona och 1-2 i Falkenberg. Det gula laget från västkusten höll därefter till i svensk fotbolls lägre serier i trettio år innan BoIS kom att möta dem igen i Division 3 år 1985. På 2000-talet i Superettan återkom matcher mellan lagen varje år från 2007 till 2013, det året då Falkenberg för första gången tog steget upp i Allsvenskan. Totalt sett har det varit jämnt mellan klubbarna. BoIS har 14 segrar, Falkenberg 12, medan 6 möten har slutat oavgjort. Att tippa en seriepremiär brukar vara vanskligt, och Falkenberg såg starka ut i träningsmatchen tidigare i våras. Men jag tror ändå att randigt får den rivstart som ger lagets många belackare något att tänka på. 1-0, tippar jag.

Apropå belackare. I en artikel i skärtorsdagens Kvällsposten kommenterar de förra styrelseledamöterna Robert Carlén, Christian Condrup och Peter Condrup BoIS ekonomiska situation och menar att klubben riskerar att försättas i konkurs. Några självkritiska funderingar på varför BoIS medlemmar röstade bort Condrups villkorade miljoner verkar dock inte finnas. 

Anfallare sökes

Försäsongen är överstökad efter en randig 2-1-seger mot Ängelholm borta. Det innebär att BoIS efter tio spelade träningsmatcher vunnit fem, spelat en oavgjord och förlorat fyra. Resultaten har varit lite upp och ner således, liksom spelet på plan.

Hur laget kommer att placera sig i årets Superettan är omöjligt att sia om. Somliga svenska dagstidningar tippar ner BoIS. Det tror jag är en felbedömning, men lika fel är det att inbilla sig att vi kommer att ha något med toppstriden att göra. Till det är truppen alldeles för tunn och alltför beroende av vår ende utpräglade anfallare, Sadat Karim.

I oroliga ögonblick har det slagit mig att vi just nu, när Karim varit skadad och Zahui (?) likaså, saknar de båda spelarna som var tungan på vågen i fjol i matcherna som det stod och vägde. Har vi någon som kan kliva fram och avgöra om ingen av dem kan vara med? Ja, det skulle väl vara Adi Nalic i så fall. Adi som, så här långt, har varit säsongens stora utropstecken och även är den som har gjort flest mål (sex stycken). Samtidigt känns det som ett slöseri att som i Ängelholmsmatchens första halvlek använda honom som ensam center på topp. Nalic är som bäst i rollen som släpande anfallare och ska med sitt spelsinne inte behöva stångas längst fram.  

Det är tio dagar tills transferfönstret stänger. Finns det någon kontraktslös anfallare tillgänglig, någon som går att låna måhända? BoIS bör förstås akta sig för en Ojevwelösning och pengar finns det inga. Men att bara nöja sig med Karim som anfallare kan bli ödesdigert och ett nytt Superettankontrakt 2019 är trots allt det som är värt allra mest. Nå, Peter Swärdh, har du något ess i rockärmen?

Nederlag i Knalleland

Att det skulle bli 0-2 i baken mot allsvenska Elfsborg var väl ungefär vad man kunde ha förväntat sig. BoIS stod upp bra i en halvlek, men orkade inte riktigt hålla i presspelet i den andra. 

Dessvärre gjordes det enkla misstag ännu en match. Vid Elfsborgs ledningsmål stal Viktor Prodell bollen efter en duell med Philip Andersson. Han passade till Simon Olsson som gav hemmalaget ledningen. Mål nummer två, via en lobb av Jesper Karlsson, borde kanske Viktor Noring ha räddat. Men trots det gjorde BoIS en godkänd insats och visade framför allt i första halvlek att laget har ett grundspel som kommer att räcka till i Superettan.

Det känns emellertid inte bra att skadade Sadat Karim är den ende renodlade anfallaren som BoIS har i hela truppen. Idag var det stört omöjligt att fästa bollen på motståndarnas planhalva och speciellt i andra halvlek hade randigt nästan ingenting i anfallsväg. 

Testspelaren Jetmir Haliti kom in som vänsterback efter paus och stod för en habil debut. Han hade dessutom chansen att bli målskytt när han i mitten av halvleken rann igenom Elfsborgs högerförsvar, men Kevin Stuhr Ellegaard i boråsarnas bur stod i vägen. Jag misstänker att Haliti har mer att tillföra när han väl blir varm i kläderna.

Allra bäst i dagens BoIS var Edafe Egbedi som hela tiden utmanade Elfsborgsförsvaret och också tog sig förbi detsamma vid flera tillfällen. Synd bara att det saknades folk i straffområdet som kunde förvalta hans inspel.

BoIS lag: Viktor Noring - Philip Ljung, Philip Andersson, Viktor Svensson, Alexander Tkacz - Måns Ekvall, Monday Samuel - Edafe Egbedi, Adi Nalic, Granit Stagova - Filip Pivkovski. Inhoppare: Igor Arsenijevic, Jetmir Haliti, Dennis Olofsson, Jakob Andersson, Kevin Jensen och Martin Jönsson.

BoIS - Mjällby 3-2

Skador på Viktor Svensson, Bahrudin Atajic, Sadat Karim och Thierry Zahui samt en sjuk Dennis Olofsson gjorde att lördagens elva i träningsmatchen mot fjolårets seriekonkurrent, Mjällby AIF, kändes besvärande tunn. Philip Ljung ersatte Olofsson på högerbacken, Igor Arsenijevic fick gå ner i en för honom ovan roll som mittförsvarare bredvid Philip Andersson och Filip Pivkovski testades som ensam central anfallare. Samtliga förändringar kändes fullt logiska, även om jag själv nog allra helst skulle ha föredragit Måns Ekvall som mittback, istället för Arsenijevic. Men med detta sagt; just träningsmatcher finns ju till för att testa uppställningar i och Agim Sopi har så klart koll på läget.

Dagens match blev underhållande. BoIS stod för en väl godkänd insats där framför allt ett tekniskt rörligt mittfältsspel fick Mjällbyförsvaret att bli yra i mössan. Granit Stagova gjorde förmodligen sin hittills bästa match i BoIS, men även Adi Nalic och Edafe Egbedi snurrade friskt med blekingarna. Ändå var det målmässigt jämnt hela matchen. Ett gammalt problem, som definitivt var en akilleshäl säsongerna 2015 och 2016, gjorde sig återigen påmint. Motståndarlagen behöver inte många chanser för att göra mål på BoIS. Försvaret gör alldeles för enkla misstag. Idag var det Philip Ljung som via två mindre lyckade ingripanden bäddade för Mjällbys båda kvitteringsmål. Knappt tio minuter före slut gjorde dock randigt segermålet, 3-2, sedan Granit Stagova slagit en hörna som Måns Ekvall petat in. (Övriga BoIS-mål: Pivkovski och Stagova.)

I mitt blogginlägg från Amager hoppades jag att få se inhopparna Jakob Andersson och Kevin Jensen testas på allvar, men även denna match blev det som då. Kevin fick en halv halvlek och Jakob en knapp kvart. I nästa träningsmatch mot Elfsborg är det kanske inte läge för det, men i nästa mot Högaborg. Ge då Jensen och Andersson chansen från start! 

Slutligen några ord om den nye burväktaren Viktor Norings insats. Jag tror absolut att vi fick se årets förstemålvakt idag. Noring agerade lugnt och förtroendeingivande och var säkerheten själv i luftspelet. Mjällbys båda mål kunde han inte göra något åt.

BoIS lag: Viktor Noring - Philip Ljung, Philip Andersson, Igor Arsenijevic, Alexander Tkacz - Monday Samuel, Måns Ekvall - Edafe Egbedi, Adi Nalic, Granit Stagova - Filip Pivkovski. Inhoppare: Kevin Jensen, John Ebere Ekeh och Jakob Andersson.

Hela styrelsen avgår

Sent på fredagen kom beskedet. Hela Landskrona BoIS styrelse avgår (utom Urban Jansson). Om inget oförutsett inträffar lär det betyda att just Jansson kommer att väljas till ny ordförande på det uppskjutna årsmötet på måndag och att de flesta ledamöter som medlemmarna tagit fram nu kommer att ingå i en ny styrelse. 

Det var klokt av herrar Condrup och Carlén m. fl. att ta beslutet att stiga åt sidan. Kritiken har varit massiv, irritationen stor och misstagen alldeles för många för att det skulle vara en poäng att sitta kvar. Och en fortsatt intern maktkamp hade bara skadat BoIS ännu mer.

Nu gäller det att kavla upp ärmarna och ta nya tag. Till den gamla styrelsen får vi tacka för det som varit. Strax är det upp till bevis för de som ska ta över. Engagemanget för Landskrona BoIS är enormt, men med det kommer det också krav och förväntningar som i få andra fotbollsföreningar. Det lär inte bli någon längre smekmånad för Urban Jansson och de andra när de väl har valts. Att ro ekonomin i hamn - troligen helt utan Condrups kosing - kommer att bli en första stötesten.

På fredagen blev det även klart att en ny målvakt, Viktor Noring - senast i skotska Hearts, ansluter. Dessutom träningsspelade BoIS mot en ungdomskombination från FC Köpenhamn och vann komfortabelt med 4-0. Men dessa tilldragelser skedde nästan helt i skymundan. På sistone har turbulensen runt styrelsen överskuggat det mesta.

Seger på Amager

På med vinterställen, fram med kängorna, den tjocka fleecetröjan, långkalsongerna, vantarna, mössan och allt det andra.  Trots att det snart är mars så vill den kalla årstiden inte ge med sig. Men är man ledig och det är lördag och BoIS spelar match på andra sidan sundet, ja, då måste man bara bege sig dit. Jag tror förresten aldrig att jag har sett randigt möta Fremad Amager, trots att lagen stött på varandra förut.

Inte särskilt mycket folk har samlats vid konstgräsplanen vid Sundby Idraetspark, men ett för dagen rödklätt BoIS är på plats. Jag noterar att Alexander Tkacz och Edafe Egbedi för första gången i år är med i startuppställningen och det känns bra. Dagens elva skulle mycket väl kunna vara den vi ställer upp med i seriepremiären. (Kaddoura - Olofsson, Andersson, Svensson, Tkacz - Arsenijevic, Stagova - Egbedi, Nalic, Pivkovski - Karim.)

Fremad Amager hölls i strama tyglar av BoIS backlinje.

Första halvlek är jämn, med ett visst spelövertag för Fremad Amager, men BoIS försvarar sig bra och Philip Andersson och Viktor Svensson agerar stabilt som vanligt framför Amr Kaddoura. Tio minuter innan paus rivs Adi Nalic ner i Fremads straffområde och en något oväntad straffskytt stegar fram, Dennis Olofsson. Dennis är dock säkerheten själv och gör 1-0 till BoIS. 
Randigt får ytterligare ett par fina lägen strax därpå. Alexander Tkacz exempelvis ges ett kanonläge då han frispelas i vänsterposition. Men han väljer att passa istället för att skjuta själv.

I andra halvlek tappar nyblivne balansspelaren Granit Stagova bollen i en dribbling precis utanför det egna straffområdet. Fremad vänder på spelet och hastigt och lustigt är det utjämnat. BoIS svarar dock nästan omgående när inbytte Bahrudin Atajic avlossar ett skott från vänster på villket Adi Nalic petar in returen. Slutresultat: 2-1 till BoIS. Härligt! Särskilt som det varit motigt ett tag nu. (Både på och utanför planen.)

Önskemål inför nästa match är att få se de inhoppande ungdomarna Jakob Andersson och Kevin Jensen lite mer. Båda två har gjort så pass bra ifrån sig tidigare att de förtjänar att testas på allvar.

Summa summarum; en trevlig liten helgavstickare till ett soligt Danmark kryddat med en randig seger. Då gör det inget att det är kallt.

På jorden igen

1-3 i baken mot Falkenberg och efter årspremiärens fina spel förra helgen kom BoIS ner på jorden igen. Lördagens träningsmatch avslöjade många brister i laget. 

Amr Kaddoura är osäker i luftspelet och äger inte straffområdet på samma sätt som Ivo Vazgec gjorde förra året, en ny målvakt måste in. Dennis Olofsson har växt till sig som ytterback, men han övertygar inte när motståndarna styr spelet. Thierry Zahui är en rackare på att täcka bollen. Dock står han alldeles för ofta stilla och spelar fotboll, precis som den för dagen tröge Sadat Karim. Överhuvudtaget saknar BoIS fart. Rasmus Alms frånvaro märks i anfallsspelet. Edafe Egbedi är visserligen tillbaka i Sverige igen och kommer självklart att bli en tillgång när han väl tar plats i laget, men trots det måste det förstärkas i kedjan, allra helst med en kvick djupledslöpande anfallare. Nyförvärvet Bahrudin Atajic provades i denna match längst ute till vänster och stod också för BoIS mål när han i matchens slutskede nickade in Philip Ljungs inlägg. Det kan hända att han så småningom kan växla upp ytterligare ett snäpp och bli den offensiva kraft jag efterlyser, men frånsett målet gjorde han inga andra iögonfallande prestationer. Till Atajics försvar bör dock tilläggas att han - liksom mittfältarna Igor Arsenijevic och Thierry Zahui - bara spelade drygt trettio minuter.

Det säger förresten en del om den randiga insatsen att man i en match då det trillar in tre motståndarmål kan utnämna mittbackarna Viktor Svensson och Philip Andersson till de bästa i hemmalaget.

BoIS lag: Amr Kaddoura, Philip Ljung, Viktor Svensson, Philip Andersson, Dennis Olofsson, Måns Ekvall, Monday Samuel, Filip Pivkovski, Adi Nalic, Granit Stagova, Sadat Karim. Inhoppare: Thierry Zahui, Igor Arsenijevic, Bahrudin Atajic.

Årspremiär!

En släng av vinter igen, men vad gjorde det när det vankades årspremiär på IP:s konstgräs. BoIS kom till spel med tre nyförvärv och dessa var man förstås nyfiken på, men det kändes också intressant att få spana in provspelaren från Greuther Fürth tysknigerianske backen Erhun Obanor och se ifall han höll måttet.

Första halvtimmen var randigt helt överlägset och gjorde lite som de ville med motståndarna Lunds BK. 1-0 kom genom en tåfjutt av Adi Nalic. 2-0 slog Bahrudin Atajic in på straff sedan Nalic blivit fälld och det kunde blivit mer. Speciellt Adi Nalic skojade friskt med Krubbans backlinje. Därefter släppte BoIS på greppet och spelet jämnade ut sig. Lunds BK tilldömdes en straff sedan provspelaren Obanor tagit med händer, men vår egen straffspecialist Amr Kaddoura räddade.

Efter paus ändrade Agim Sopi om i elvan och in, bland många andra, kom unge Jakob Andersson som gjorde ett piggt inhopp. Men spelet på det hela taget var inte så bra som i första halvlek och BoIS tappade mittfältet. Strax innan full tid kom tre snabba mål. Först reducerade Lunds BK; varefter matchens bjässe, Adi Nalic, punkterade tillställningen med två tjusiga mål och alltså fixade sitt första hat trick i den randiga tröjan.

Samtliga nyförvärv, Bahrudin Atajic, Granit Stagova och Monday Samuel, tyckte jag stod för godkända insatser och det kändes som om de alla kommer att vara med och konkurrera om en plats i startelvan vad det lider. Däremot ställer jag mig tveksam till om tysknigerianen Obanor ska erbjudas ett kontrakt. Han var en kraftig bit, javisst, men kom ofta fel i duellerna och använde sig inte av sin storlek en enda gång. Kanhända blir han varm i kläderna så småningom, men jag tvivlar.

BoIS lag: Amr Kaddoura, Dennis Olofsson, Philip Andersson, Viktor Svensson, Erhun Obanor, Monday Samuel, Igor Arsenijevic, Filip Pivkovski, Adi Nalic, Granit Stagova, Bahrudin Atajic, Edwin Condrup, Måns Ekvall, Philip Ljung, Kevin Jensen och Jakob Andersson.

Blandade känslor

Man kan inte låta bli att förundras över alla de märkliga turer som varit i och kring Landskrona BoIS sedan uppflyttningen till Superettan i början av november. Först lades locket på i flera veckor, all information uteblev och hemsidan tystnade. Därefter dök det upp provspelare som det inte nämndes något om och sedan började det sippra ut i sociala medier vilka spelare som fått lämna etc. Uppretade supportrar krävde, med rätta, att få veta vad det var som egentligen försiggick, men det skulle dröja tills den 30 november innan klara besked om 2018 års trupp kom. 

Rasmus Alm lämnar BoIS. Foto: Ulf Bjarke

Då fick vi veta att BoIS förlängt med stommen av A-truppen, men att man inte lyckats komma överens med målvakten Ivo Vazgec. Tjugo minuter innan övergången till midnatt valde dessutom Rasmus Alm att bryta sitt kontrakt för att sedermera skriva på för nyblivna allsvenskarna Brommapojkarna. Det kändes snöpligt. Två nyckelspelare var plötsligt borta. Och vad värre var; backklippan Viktor Svensson hade heller inte skrivit på för 2018. Skulle även han lämna? Surr förekom även kring succétränaren Agim Sopis vara eller icke vara i föreningen. Vad i hela friden höll BoIS-styret på med?

Vid lucia presenterades ”den galna säsongens” första nyförvärv, men det blev ingen spelare, utan ett något oväntat val. Gamle bekantingen Peter Swärdh rekryterades i rollen som sportchef. Många supportrar tvivlade, liksom undertecknad, vad det här verkligen vad BoIS behövde mest av allt?

Ja, sedan hände inte så mycket mer innan jul. Agim Sopi fick en välförtjänt hyllning av våra supportrar och hemsidan puttrade igång så sakteliga igen. Men på sociala medier gick diskussionsvågorna höga. Varför hade inte Viktor Svensson fått förlängt? Fanns det verkligen styrelsefolk som inte såg Svenssons betydelse för laget? Och varför värvades inga nya spelare? Det hade väl aldrig hänt förut att BoIS inte sett till att förstärka truppen med en eller ett par gubbar innan jul?

Ett supporterupprop via Facebook, med krav på att Viktor Svensson skulle få stanna kvar, drogs igång och ett par dagar innan nyår gav det resultat. Svensson hade kommit överens om en förlängning med ett år. Men varför hade förhandlingarna varit så långdragna? Det hela föreföll märkligt.

Det hann alltså komma ordentligt med smolk i den randiga glädjebägaren efter avancemanget till Superettan. Och det som bara var ren och skär lycka över att randigt tagit sig tillbaka till sin rättmätiga plats i fotbollseliten utmynnade i blandade känslor.

För en utomstående, utan kopplingar till BoIS-styret, har underligheterna varit för många för att det ska kännas alltigenom bra. Men jag hoppas trots allt att det går att reda ut och att nyförvärven som vi så väl behöver för att stå väl rustade inför Superettan snart börjar dyka upp. 

Gott Nytt BoIS-år på er! Om en månad smäller det.

Sammanfattning av 2017

År 2017, säsongen då de randiga vindarna vände, skulle man kunna sammanfatta så här:

Årets mål: Adi Nalics finurliga distansskott mot Utsikten hemma.

Årets turmål: Ojevwe Akpovetas omedvetna styrning som gav en poäng på övertid mot Kristianstad.

Årets frisparksskytt: Thierry Zahui. Åtta frisparksmål under ett år. Det var fenomenalt!

Årets underhållare: Thierry Zahui med sina sköna kroppsfinter, låga tyngdpunkt och härliga balans. Men även Adi Nalic bjöd publiken på tekniska glansnummer.

Årets genombrott: Dennis Olofsson. Tidigare var han randigts meste bänknötare. Nu i år, omskolad som högerback, blev han plötsligt helt självskriven i startelvan.

Årets nolla: Ivo Vazgec. Han höll den hela 14 gånger och höll så när på att slå klubbrekordet vad gäller minst insläppta mål under en säsong.

Årets revansch: Sadat Karim. Säsongen 2014 spelade han elva matcher för randigt, mestadels som inhoppare, och gjorde endast ett mål. Nu återkom han i stor stil, spelade samtliga matcher och svarade för 19 mål. Så många seriemål har ingen boisare gjort på 16 år.

Årets fuling: Måns Ekvall som, med sina sex varningar, för tredje året i rad blev BoIS mest varnade spelare.

Årets match: Cupdrabbningen mot Elfsborg hemma, 3-4 efter förlängning, var en dramatisk match som hade nästan allt. Många mål, snygga mål, utvisningar, förlängning etc. Men det sved förstås när Elfsborg avgjorde alldeles innan straffläggning.

Årets svit: Randigt spelade tretton seriematcher hemma utan att förlora.

Årets vanligaste resultat: 2-0. Hela åtta gånger.

Det var många hemmamatcher under år 2017 som BoIS spelare fick
tillfälle att tacka publiken. Här efter en seger mot Oddevold.

Årets ovanligaste resultat: 0-0. BoIS spelade 41 matcher under året, men det blev aldrig 0-0.

Årets tryck: Engelska läktaren sjöng nästan som i fornstora dagar under de avslutande hemmamatcherna mot Utsikten och Karlskrona.

Årets ingen jävel över bron: Mittbackarna Philip Andersson och Viktor Svensson som allra oftast avväpnade motståndaranfallen innan de ens hann anfalla.

Årets bottennapp: Oddevold borta. Särskilt första halvlek var en pina.

Årets flopp: ”Sveriges skickligaste talangutvecklare”, en viss J Thern, gjorde med sin halländske kompanjon en onödig sejour i BoIS. Till vilken nytta?

Årets flopp II: Ojevwe Akpoveta. En dåligt scoutad nigeriansk anfallare med få, om ens några, kvalitéer.

Slutet gott

Det är som bekant inte ofta man som randig supporter får tillfälle att jubla efter en serieseger, men igår var det äntligen dags. 2-0 mot Karlskrona efter mål av Sadat Karim, på nick redan i den trettionde sekunden, och Edafe Egbedi, innebar att toppkonkurrenten Mjällby aldrig ens var i närheten att komma i kapp. Blekingarna kommer nu istället att få möta Örgryte i kvalet till Superettan; ett kval som jag tvivlar på att de tar sig igenom.

För BoIS vidkommande blev spelåret 2017 en framgång som sent ska glömmas. Den som bör äras mest för denna succé, förutom spelarna, är självfallet tränaren Agim Sopi. Inga spektakulära värvningar gjordes inför säsongen och truppen var i tunnaste laget. Ändå gick BoIS på som en ångvält omgång efter omgång. Och Sopi såg det som få av oss andra såg. Att Dennis Olofsson exempelvis skulle spelas in som ytterback var vi många som tvivlade på. Men han blommade ut när han väl fått Sopis förtroende och gjorde en strålande säsong. Även Alexander Tkacz omskolades till ytterback och precis som i fallet Dennis Olofsson var åtminstone jag tveksam till om han skulle räcka till defensivt. Men det gick hur bra som helst. Värvningen av Sadat Karim, som Sopi tränat i Prespa Birlik, kändes inte helt lyckad, men han blev en fullgod ersättare till Erik Pärsson (19 mål talar  klarspråk). Viktigast trots allt var att Sopi skapade ett kollektiv i perfekt balans där spelarna verkade trivas bättre än på många långa BoIS-år. Jovisst, man kunde se tecknen på detta redan under fjolåret, men det var först i år som lagbygget verkligen blev en helhet.

Slutet gott på 2017 således. Nu suger vi på den här karamellen hela vintern och gottar oss åt den första seriesegern på tjugo år. Nästa säsong i Superettan kan bli hur kul som helst. 

Nerver

In på stadion för ett sista varv efter maratonloppet kommer en ensam löpare. Han har tidigt ryckt ifrån sina konkurrenter och i praktiken lett från start till mål. Men den sista kilometern har han plötsligt börjat krokna. Stressad vänder han på huvudet flera gånger, och ser en av medtävlarna närma sig. Och ju mer han vänder sig om, desto sämre löper han. Man börjar så smått ana att den som leder kommer att bli ifattsprungen och omsprungen kanske på själva upploppet, de allra sista meterna.

Efter förlustmatchen mot Oddevold i Uddevalla så undrar jag om det inte är just så här det är i BoIS. Di randige har plötsligt börjat snegla över axeln istället för att fokusera på det egna spelet. Att BoIS annars så stabila backlinje inte alls agerade så bestämt och resolut som tidigare under året, utan tvärtom var tagna av stundens allvar, var uppenbart. Trist nog kom kaptenen Philip Anderssons misstag att avgöra matchen.

Det är en konst i fotboll att bli en vinnare. Man kan lägga tusentals timmar på träning, vara taktiskt drillad, ha god speluppfattning, vara teknisk, muskulös, snabb med mera. Men är det mentala inte på plats spelar det ingen roll. Det är då man förlorar.

Om Måns Ekvalls betydelse

I ett tidigare blogginlägg lyfte jag fram BoIS mittback Viktor Svensson och betonade att han och kollegan Philip Andersson varit en starkt bidragande faktor till att randigts försvarsmur varit i stort sett ogenomtränglig hela säsongen. Men efter nederlaget i Oskarshamn, då mittbackarnas förlustfria svit sprack, är jag beredd att lyfta fram ännu en spelare, vars betydelse för BoIS inte ska underskattas. Det rör sig förstås om Måns Ekvall, som var avstängd igår. 

Ekvall brukar inte göra några spektakulära prestationer när han är med. Men han spelar lugnt och tryggt i sin roll som brygga mellan innerförsvaret och det offensiva mittfältet och ligger oftast exakt rätt i positionsspelet. Tre gånger i år har BoIS ställt upp med en elva utan Ekvall i laget. Mot Utsikten borta, Elfsborg i cupen hemma och Oskarshamn. Mönstret är tydligt. BoIS har förlorat samtliga dessa matcher och blivit svagare bakåt. I Oskarshamn igår uppstod ett hål på mittfältet i andra halvlek när randigt ångade på för ett segermål. Jag frågar mig, hade vi spelat på samma vis med Ekvall i laget? Nej, det är väl knappast troligt.

En annan tanke som infunnit sig efter två svaga bortainsatser i rad är om det så smått börjat gå nerver i det hela. Har de många unga spelarna den rätta kylan nu när BoIS ska knyta ihop säcken? Förhoppningsvis kan vi slippa de här funderingarna om Ängelholm ger oss en hjälpande hand i eftermiddag när de gästar Listerlandet för en match mot Mjällby.

Den som väntar på något gott

Det är 20 år sedan BoIS vann en serie. Det är 16 sedan senaste uppflyttningen och lika lång tid har gått sedan randigt på allvar var involverade i en toppstrid. Det har dessutom varit tre svåra år på svensk fotbolls bakgård i division 1. Men trots rycket i Hällevik den 17 september, då BoIS vann över Mjällby, är Superettan ännu inte riktigt klar.

Nära 4 000 på IP hade givetvis hoppats att få se ett avgörande på hemmaplan i matchen mot Utsikten och randigt gjorde vad som behövdes när de besegrade göteborgslaget med 2-0. Men väntan är ännu inte över eftersom Mjällby grep halmstrået i Kristianstad och - även om det låter helt osannolikt -  fortfarande kan nå ifatt BoIS niopoängsförsprång med tre omgångar kvar.

Härnäst väntar Oskarshamn borta. Är det där som vi får jubla? Eller blir det i Uddevalla, eller - ve och fasa - måste vi vänta tills sista omgången när vi möter Karlskrona på hemmaplan?  Kan det verkligen gå så illa att BoIS måste kvala? Nej, knappast. Det här går vägen.

Själv håller jag en slant på att det blir skumpa i Småland nästa helg. Oskarshamn har inget att spela för och läcker betänkligt bakåt. Annars skulle det kunna passa bra om grabbarna i laget gav tränare Sopi en födelsedagspresent i Uddevalla veckan därpå.

Västgötaklimax

Det blev en typisk västgötaklimax när BoIS åkte på stryk i Skövde under lördagen, men efter sex raka segrar och tolv seriematcher i rad utan förlust låg det väl lite på lut, i synnerhet som truppen som var på plats var den tunnaste vi mönstrat hittills i år.

Särskilt saknad bland frånvarande spelare var avstängde Viktor Svensson, som under säsongen varit den kanske viktigaste pusselbiten i Agim Sopis lagbygge. Han och mittbackkollegan Philip Andersson har utan tvekan utgjort Söderettans mest svårforcerade mittförsvar och starkt bidragit till att BoIS-målvakten Ivo Vazgec så sällan behövt plocka bollen ur nätmaskorna.

Jag roade mig med att granska hur det gått för BoIS i de matcher då de båda resarna inte varit på plan samtidigt och det var som jag misstänkte. Mot Kristianstad i våras saknades Viktor Svensson. Då fick BoIS 1-1 med ett nödrop. I matchen mot Mjällby hemma gick Philip Andersson av i den 59:e minuten. Randigt gjorde 1-0, men Mjällby kvitterade fem minuter före full tid. Mot Utsikten i Göteborg stod det 0-0 strax innan halvtid då Philip Andersson skadade sig och gick ut. Efter paus avgjorde hemmalaget. Och så var det alltså matchen mot Skövde under lördagen med Viktor Svensson avstängd.

Di randige har inte förlorat en enda seriematch med Philip Andersson och Viktor Svensson på plan samtidigt sedan Qviding borta i oktober i fjol. Det tål att tänkas på.

På väg mot klubbrekord?

Måns Ekvall och Edafe Egbedi firar segern i Göteborg.

Det hade varit lätt att förlora fokus. Polishelikoptrar i luften, nazister och motdemonstranter på gatorna, kravallutrustad ordningsmakt runt om i staden och en ganska dålig inramning undantaget de knappt hundra BoISarna som tagit sig till Valhalla IP . En oro låg i luften som sällan eller aldrig när randigt spelar match och det var nog många fotbollsåskådare som valde att stanna hemma. 

Men Agim Sopis mannar visade ingen pardon mot det göteborgska motståndet. Bottenlaget Qviding besegrades med 0-2 efter en match som BoIS ägde från första matchminuten. Med större skärpa i avsluten skulle segern ha kunnat bli betydligt större. Men nu blev det onödigt nervöst, som vanligt, innan Dino Mesic punkterade matchen på övertid. Han stod även för matchens första mål när han nickade in ett inlägg från Dennis Olofsson i första halvlek och tackade på så vis för förtroendet för att han för första gången fått spela från start sedan han kom till BoIS i somras. Eftersom toppkollegan Utsikten oväntat åkte på däng mot Oddevold är avståndet till närmaste lag hela elva poäng med fem omgångar kvar att spela och det känns onekligen som om Superettan är väldigt nära. Men ännu tänker jag inte ropa hej.

Spännande att följa inför avslutningen är om BoIS kommer att slå klubbrekordet för minst antal insläppta mål under en säsong. Ivo Vazgec och Amr Kaddoura (ett insläppt mål) har ännu så länge släppt tolv bollar förbi sig. (Med det är BoIS svårast att göra mål på av Sveriges alla elitlag). Säsongerna 1943/1944 och 1952/1953 släppte randigt in 17 mål. Jag undrar om det är rekord som är på väg att raderas?

Frisparkskungen!

De har kommit och gått genom åren, de där som har haft den där extra bollkänslan alternativt skottekniken som gjort att motståndarlagen fått akta sig när randigt fått frispark utanför deras straffområde. Det har varit Jesper Ljung, Pär Cederqvist, Andreas Dahl, Mårten Nordbeck, Jonathan Levi, ja, till och med Mattias Adelstam som lyckades knorra in en elegant frispark i en match mot Varberg häromåret. Men ingen av dessa kommer ens i närheten av Thierry Zahui, den store lille bjässen, som efter segern mot Ängelholm i söndags nu har skjutit in hela åtta frisparkar den här säsongen. Åtta frisparkar alltså! Smaka på det! Det håller hög internationell klass och vad jag vet så är det ingen i de inhemska svenska serierna som ens är i närheten. 

För BoIS del har det här anfallsvapnet naturligtvis varit guld värt. I många jämna matcher när det offensiva spelet varit lite småknackigt har han stegat fram och visat vägen och ibland har skotten varit direkt matchavgörande; exempelvis mot Ljungskile borta i våras. Att BoIS just nu bergfasta ledning i Söderettans tabelltopp blivit så stor som åtta poäng skulle sannolikt inte varit fallet utan dessa frisparkar.

Mycket kan sägas i övrigt om BoIS lille ivorian, han är stundtals lite loj och nonchalant och jobbar måhända inte tillräckligt hårt utan boll. Men som frisparksskytt har han ingen överman och Landskrona IP har aldrig sett maken.

(Zahui har gjort mål på frispark mot Gefle (h) i cupen, mot Trelleborgs FF (b) i cupen, Assyriska BK (h), Ljungskile (b), Oddevold (h), Assyriska BK (b), Elfsborg (h) i cupen och mot Ängelholm (h)).