Blandade känslor

Man kan inte låta bli att förundras över alla de märkliga turer som varit i och kring Landskrona BoIS sedan uppflyttningen till Superettan i början av november. Först lades locket på i flera veckor, all information uteblev och hemsidan tystnade. Därefter dök det upp provspelare som det inte nämndes något om och sedan började det sippra ut i sociala medier vilka spelare som fått lämna etc. Uppretade supportrar krävde, med rätta, att få veta vad det var som egentligen försiggick, men det skulle dröja tills den 30 november innan klara besked om 2018 års trupp kom. 

Rasmus Alm lämnar BoIS. Foto: Ulf Bjarke

Då fick vi veta att BoIS förlängt med stommen av A-truppen, men att man inte lyckats komma överens med målvakten Ivo Vazgec. Tjugo minuter innan övergången till midnatt valde dessutom Rasmus Alm att bryta sitt kontrakt för att sedermera skriva på för nyblivna allsvenskarna Brommapojkarna. Det kändes snöpligt. Två nyckelspelare var plötsligt borta. Och vad värre var; backklippan Viktor Svensson hade heller inte skrivit på för 2018. Skulle även han lämna? Surr förekom även kring succétränaren Agim Sopis vara eller icke vara i föreningen. Vad i hela friden höll BoIS-styret på med?

Vid lucia presenterades ”den galna säsongens” första nyförvärv, men det blev ingen spelare, utan ett något oväntat val. Gamle bekantingen Peter Swärdh rekryterades i rollen som sportchef. Många supportrar tvivlade, liksom undertecknad, vad det här verkligen vad BoIS behövde mest av allt?

Ja, sedan hände inte så mycket mer innan jul. Agim Sopi fick en välförtjänt hyllning av våra supportrar och hemsidan puttrade igång så sakteliga igen. Men på sociala medier gick diskussionsvågorna höga. Varför hade inte Viktor Svensson fått förlängt? Fanns det verkligen styrelsefolk som inte såg Svenssons betydelse för laget? Och varför värvades inga nya spelare? Det hade väl aldrig hänt förut att BoIS inte sett till att förstärka truppen med en eller ett par gubbar innan jul?

Ett supporterupprop via Facebook, med krav på att Viktor Svensson skulle få stanna kvar, drogs igång och ett par dagar innan nyår gav det resultat. Svensson hade kommit överens om en förlängning med ett år. Men varför hade förhandlingarna varit så långdragna? Det hela föreföll märkligt.

Det hann alltså komma ordentligt med smolk i den randiga glädjebägaren efter avancemanget till Superettan. Och det som bara var ren och skär lycka över att randigt tagit sig tillbaka till sin rättmätiga plats i fotbollseliten utmynnade i blandade känslor.

För en utomstående, utan kopplingar till BoIS-styret, har underligheterna varit för många för att det ska kännas alltigenom bra. Men jag hoppas trots allt att det går att reda ut och att nyförvärven som vi så väl behöver för att stå väl rustade inför Superettan snart börjar dyka upp. 

Gott Nytt BoIS-år på er! Om en månad smäller det.

Sammanfattning av 2017

År 2017, säsongen då de randiga vindarna vände, skulle man kunna sammanfatta så här:

Årets mål: Adi Nalics finurliga distansskott mot Utsikten hemma.

Årets turmål: Ojevwe Akpovetas omedvetna styrning som gav en poäng på övertid mot Kristianstad.

Årets frisparksskytt: Thierry Zahui. Åtta frisparksmål under ett år. Det var fenomenalt!

Årets underhållare: Thierry Zahui med sina sköna kroppsfinter, låga tyngdpunkt och härliga balans. Men även Adi Nalic bjöd publiken på tekniska glansnummer.

Årets genombrott: Dennis Olofsson. Tidigare var han randigts meste bänknötare. Nu i år, omskolad som högerback, blev han plötsligt helt självskriven i startelvan.

Årets nolla: Ivo Vazgec. Han höll den hela 14 gånger och höll så när på att slå klubbrekordet vad gäller minst insläppta mål under en säsong.

Årets revansch: Sadat Karim. Säsongen 2014 spelade han elva matcher för randigt, mestadels som inhoppare, och gjorde endast ett mål. Nu återkom han i stor stil, spelade samtliga matcher och svarade för 19 mål. Så många seriemål har ingen boisare gjort på 16 år.

Årets fuling: Måns Ekvall som, med sina sex varningar, för tredje året i rad blev BoIS mest varnade spelare.

Årets match: Cupdrabbningen mot Elfsborg hemma, 3-4 efter förlängning, var en dramatisk match som hade nästan allt. Många mål, snygga mål, utvisningar, förlängning etc. Men det sved förstås när Elfsborg avgjorde alldeles innan straffläggning.

Årets svit: Randigt spelade tretton seriematcher hemma utan att förlora.

Årets vanligaste resultat: 2-0. Hela åtta gånger.

Det var många hemmamatcher under år 2017 som BoIS spelare fick
tillfälle att tacka publiken. Här efter en seger mot Oddevold.

Årets ovanligaste resultat: 0-0. BoIS spelade 41 matcher under året, men det blev aldrig 0-0.

Årets tryck: Engelska läktaren sjöng nästan som i fornstora dagar under de avslutande hemmamatcherna mot Utsikten och Karlskrona.

Årets ingen jävel över bron: Mittbackarna Philip Andersson och Viktor Svensson som allra oftast avväpnade motståndaranfallen innan de ens hann anfalla.

Årets bottennapp: Oddevold borta. Särskilt första halvlek var en pina.

Årets flopp: ”Sveriges skickligaste talangutvecklare”, en viss J Thern, gjorde med sin halländske kompanjon en onödig sejour i BoIS. Till vilken nytta?

Årets flopp II: Ojevwe Akpoveta. En dåligt scoutad nigeriansk anfallare med få, om ens några, kvalitéer.

Slutet gott

Det är som bekant inte ofta man som randig supporter får tillfälle att jubla efter en serieseger, men igår var det äntligen dags. 2-0 mot Karlskrona efter mål av Sadat Karim, på nick redan i den trettionde sekunden, och Edafe Egbedi, innebar att toppkonkurrenten Mjällby aldrig ens var i närheten att komma i kapp. Blekingarna kommer nu istället att få möta Örgryte i kvalet till Superettan; ett kval som jag tvivlar på att de tar sig igenom.

För BoIS vidkommande blev spelåret 2017 en framgång som sent ska glömmas. Den som bör äras mest för denna succé, förutom spelarna, är självfallet tränaren Agim Sopi. Inga spektakulära värvningar gjordes inför säsongen och truppen var i tunnaste laget. Ändå gick BoIS på som en ångvält omgång efter omgång. Och Sopi såg det som få av oss andra såg. Att Dennis Olofsson exempelvis skulle spelas in som ytterback var vi många som tvivlade på. Men han blommade ut när han väl fått Sopis förtroende och gjorde en strålande säsong. Även Alexander Tkacz omskolades till ytterback och precis som i fallet Dennis Olofsson var åtminstone jag tveksam till om han skulle räcka till defensivt. Men det gick hur bra som helst. Värvningen av Sadat Karim, som Sopi tränat i Prespa Birlik, kändes inte helt lyckad, men han blev en fullgod ersättare till Erik Pärsson (19 mål talar  klarspråk). Viktigast trots allt var att Sopi skapade ett kollektiv i perfekt balans där spelarna verkade trivas bättre än på många långa BoIS-år. Jovisst, man kunde se tecknen på detta redan under fjolåret, men det var först i år som lagbygget verkligen blev en helhet.

Slutet gott på 2017 således. Nu suger vi på den här karamellen hela vintern och gottar oss åt den första seriesegern på tjugo år. Nästa säsong i Superettan kan bli hur kul som helst. 

Nerver

In på stadion för ett sista varv efter maratonloppet kommer en ensam löpare. Han har tidigt ryckt ifrån sina konkurrenter och i praktiken lett från start till mål. Men den sista kilometern har han plötsligt börjat krokna. Stressad vänder han på huvudet flera gånger, och ser en av medtävlarna närma sig. Och ju mer han vänder sig om, desto sämre löper han. Man börjar så smått ana att den som leder kommer att bli ifattsprungen och omsprungen kanske på själva upploppet, de allra sista meterna.

Efter förlustmatchen mot Oddevold i Uddevalla så undrar jag om det inte är just så här det är i BoIS. Di randige har plötsligt börjat snegla över axeln istället för att fokusera på det egna spelet. Att BoIS annars så stabila backlinje inte alls agerade så bestämt och resolut som tidigare under året, utan tvärtom var tagna av stundens allvar, var uppenbart. Trist nog kom kaptenen Philip Anderssons misstag att avgöra matchen.

Det är en konst i fotboll att bli en vinnare. Man kan lägga tusentals timmar på träning, vara taktiskt drillad, ha god speluppfattning, vara teknisk, muskulös, snabb med mera. Men är det mentala inte på plats spelar det ingen roll. Det är då man förlorar.

Om Måns Ekvalls betydelse

I ett tidigare blogginlägg lyfte jag fram BoIS mittback Viktor Svensson och betonade att han och kollegan Philip Andersson varit en starkt bidragande faktor till att randigts försvarsmur varit i stort sett ogenomtränglig hela säsongen. Men efter nederlaget i Oskarshamn, då mittbackarnas förlustfria svit sprack, är jag beredd att lyfta fram ännu en spelare, vars betydelse för BoIS inte ska underskattas. Det rör sig förstås om Måns Ekvall, som var avstängd igår. 

Ekvall brukar inte göra några spektakulära prestationer när han är med. Men han spelar lugnt och tryggt i sin roll som brygga mellan innerförsvaret och det offensiva mittfältet och ligger oftast exakt rätt i positionsspelet. Tre gånger i år har BoIS ställt upp med en elva utan Ekvall i laget. Mot Utsikten borta, Elfsborg i cupen hemma och Oskarshamn. Mönstret är tydligt. BoIS har förlorat samtliga dessa matcher och blivit svagare bakåt. I Oskarshamn igår uppstod ett hål på mittfältet i andra halvlek när randigt ångade på för ett segermål. Jag frågar mig, hade vi spelat på samma vis med Ekvall i laget? Nej, det är väl knappast troligt.

En annan tanke som infunnit sig efter två svaga bortainsatser i rad är om det så smått börjat gå nerver i det hela. Har de många unga spelarna den rätta kylan nu när BoIS ska knyta ihop säcken? Förhoppningsvis kan vi slippa de här funderingarna om Ängelholm ger oss en hjälpande hand i eftermiddag när de gästar Listerlandet för en match mot Mjällby.

Den som väntar på något gott

Det är 20 år sedan BoIS vann en serie. Det är 16 sedan senaste uppflyttningen och lika lång tid har gått sedan randigt på allvar var involverade i en toppstrid. Det har dessutom varit tre svåra år på svensk fotbolls bakgård i division 1. Men trots rycket i Hällevik den 17 september, då BoIS vann över Mjällby, är Superettan ännu inte riktigt klar.

Nära 4 000 på IP hade givetvis hoppats att få se ett avgörande på hemmaplan i matchen mot Utsikten och randigt gjorde vad som behövdes när de besegrade göteborgslaget med 2-0. Men väntan är ännu inte över eftersom Mjällby grep halmstrået i Kristianstad och - även om det låter helt osannolikt -  fortfarande kan nå ifatt BoIS niopoängsförsprång med tre omgångar kvar.

Härnäst väntar Oskarshamn borta. Är det där som vi får jubla? Eller blir det i Uddevalla, eller - ve och fasa - måste vi vänta tills sista omgången när vi möter Karlskrona på hemmaplan?  Kan det verkligen gå så illa att BoIS måste kvala? Nej, knappast. Det här går vägen.

Själv håller jag en slant på att det blir skumpa i Småland nästa helg. Oskarshamn har inget att spela för och läcker betänkligt bakåt. Annars skulle det kunna passa bra om grabbarna i laget gav tränare Sopi en födelsedagspresent i Uddevalla veckan därpå.

Västgötaklimax

Det blev en typisk västgötaklimax när BoIS åkte på stryk i Skövde under lördagen, men efter sex raka segrar och tolv seriematcher i rad utan förlust låg det väl lite på lut, i synnerhet som truppen som var på plats var den tunnaste vi mönstrat hittills i år.

Särskilt saknad bland frånvarande spelare var avstängde Viktor Svensson, som under säsongen varit den kanske viktigaste pusselbiten i Agim Sopis lagbygge. Han och mittbackkollegan Philip Andersson har utan tvekan utgjort Söderettans mest svårforcerade mittförsvar och starkt bidragit till att BoIS-målvakten Ivo Vazgec så sällan behövt plocka bollen ur nätmaskorna.

Jag roade mig med att granska hur det gått för BoIS i de matcher då de båda resarna inte varit på plan samtidigt och det var som jag misstänkte. Mot Kristianstad i våras saknades Viktor Svensson. Då fick BoIS 1-1 med ett nödrop. I matchen mot Mjällby hemma gick Philip Andersson av i den 59:e minuten. Randigt gjorde 1-0, men Mjällby kvitterade fem minuter före full tid. Mot Utsikten i Göteborg stod det 0-0 strax innan halvtid då Philip Andersson skadade sig och gick ut. Efter paus avgjorde hemmalaget. Och så var det alltså matchen mot Skövde under lördagen med Viktor Svensson avstängd.

Di randige har inte förlorat en enda seriematch med Philip Andersson och Viktor Svensson på plan samtidigt sedan Qviding borta i oktober i fjol. Det tål att tänkas på.

På väg mot klubbrekord?

Måns Ekvall och Edafe Egbedi firar segern i Göteborg.

Det hade varit lätt att förlora fokus. Polishelikoptrar i luften, nazister och motdemonstranter på gatorna, kravallutrustad ordningsmakt runt om i staden och en ganska dålig inramning undantaget de knappt hundra BoISarna som tagit sig till Valhalla IP . En oro låg i luften som sällan eller aldrig när randigt spelar match och det var nog många fotbollsåskådare som valde att stanna hemma. 

Men Agim Sopis mannar visade ingen pardon mot det göteborgska motståndet. Bottenlaget Qviding besegrades med 0-2 efter en match som BoIS ägde från första matchminuten. Med större skärpa i avsluten skulle segern ha kunnat bli betydligt större. Men nu blev det onödigt nervöst, som vanligt, innan Dino Mesic punkterade matchen på övertid. Han stod även för matchens första mål när han nickade in ett inlägg från Dennis Olofsson i första halvlek och tackade på så vis för förtroendet för att han för första gången fått spela från start sedan han kom till BoIS i somras. Eftersom toppkollegan Utsikten oväntat åkte på däng mot Oddevold är avståndet till närmaste lag hela elva poäng med fem omgångar kvar att spela och det känns onekligen som om Superettan är väldigt nära. Men ännu tänker jag inte ropa hej.

Spännande att följa inför avslutningen är om BoIS kommer att slå klubbrekordet för minst antal insläppta mål under en säsong. Ivo Vazgec och Amr Kaddoura (ett insläppt mål) har ännu så länge släppt tolv bollar förbi sig. (Med det är BoIS svårast att göra mål på av Sveriges alla elitlag). Säsongerna 1943/1944 och 1952/1953 släppte randigt in 17 mål. Jag undrar om det är rekord som är på väg att raderas?

Frisparkskungen!

De har kommit och gått genom åren, de där som har haft den där extra bollkänslan alternativt skottekniken som gjort att motståndarlagen fått akta sig när randigt fått frispark utanför deras straffområde. Det har varit Jesper Ljung, Pär Cederqvist, Andreas Dahl, Mårten Nordbeck, Jonathan Levi, ja, till och med Mattias Adelstam som lyckades knorra in en elegant frispark i en match mot Varberg häromåret. Men ingen av dessa kommer ens i närheten av Thierry Zahui, den store lille bjässen, som efter segern mot Ängelholm i söndags nu har skjutit in hela åtta frisparkar den här säsongen. Åtta frisparkar alltså! Smaka på det! Det håller hög internationell klass och vad jag vet så är det ingen i de inhemska svenska serierna som ens är i närheten. 

För BoIS del har det här anfallsvapnet naturligtvis varit guld värt. I många jämna matcher när det offensiva spelet varit lite småknackigt har han stegat fram och visat vägen och ibland har skotten varit direkt matchavgörande; exempelvis mot Ljungskile borta i våras. Att BoIS just nu bergfasta ledning i Söderettans tabelltopp blivit så stor som åtta poäng skulle sannolikt inte varit fallet utan dessa frisparkar.

Mycket kan sägas i övrigt om BoIS lille ivorian, han är stundtals lite loj och nonchalant och jobbar måhända inte tillräckligt hårt utan boll. Men som frisparksskytt har han ingen överman och Landskrona IP har aldrig sett maken.

(Zahui har gjort mål på frispark mot Gefle (h) i cupen, mot Trelleborgs FF (b) i cupen, Assyriska BK (h), Ljungskile (b), Oddevold (h), Assyriska BK (b), Elfsborg (h) i cupen och mot Ängelholm (h)).