måndag 28 maj 2018

Från Marianergraven till Mount Everest


Innan matchen mot Gefle gick jag omkring med en känsla av att randigt antagligen skulle få åka hem utan poäng den här matchen också. All fakta pekade nämligen i den riktningen. BoIS hade blivit allt ineffektivare de senaste omgångarna - endast två mål på fyra matcher - och på bortaplan tycktes det inte alls fungera. Tre raka förluster mot förhållandevis mediokra lag. Det verkade inte ha någon betydelse att man spelade bra. Lyckades motståndarna tämja Sadat Karim - som Halmstad gjorde senast - vägde laget alldeles för lätt.

Men så fel jag hade. Det tog BoIS nio dagar att gå från säsongens absoluta djupdykning (Frej borta) till det bästa man hittills presterat sedan återkomsten till Superettan. Från Marianergraven till Mount Everest på drygt en vecka således och hela 5-1. Jösses! Jag nyper mig i armen. Vad hände egentligen? Vårt randiga berg- och dalbanegäng presterade årets match och spelade en perfekt kontringsfotboll. Och när väl ketchupeffekten tog vid i andra halvlek kunde det ha blivit ännu större siffror. Både Edafe Egbedi och Bahrudin Atajic hade exempelvis skott i ribban.

Intressant att notera efter tio omgångar i Superettan är att det här blott var den tredje matchen där BoIS inte var laget med störst bollinnehav. Likväl tog vi den största segern. Jag har egentligen inget att anmärka på när det gäller vår tränares taktiska färdigheter, i synnerhet inte en kväll som denna. Men nog är det en tankeställare att det ibland är bättre att krypa ner i skyttegravarna och kontraslå än att ständigt styra spelet.

Matchfakta: Gefle - BoIS 1-5 (1-2). Mål: Sadat Karim 2, Monday Samuel, Adi Nalic och Dennis Olofsson.


lördag 19 maj 2018

Upp som en sol....


1-1 med mersmak i derbyt mot Helsingborg.
I tisdags var det soligt, festligt och närapå fullsatt. I ett hett efterlängtat derby mot ärkerivalen Helsingborgs IF fick BoIS med sig en pinne sedan Sadat Karim nickat in kvitteringen på övertid. Normalt sett är det inte tillfälle att jubla efter bara oavgjort, men så som matchen gestaltade sig fick man trots allt vara nöjd. Ändå var det inte långt borta att randigt även fick in ett segermål. Hade Fru Fortuna helt och hållet varit på BoIS sida kunde inhopparen Sean Okoli skrivit in sig i BoIS-historien som HIF-dödare. Dock räddades hans nick av di röes målvakt Pär Hansson. 

Men så var det match på lördagen också i Täby mot tabelljumbon Frej; ett lag som dittills inte vunnit en enda match i Superettan. Och vi som har varit med ett tag i BoIS-svängen anade oråd så fort domare Antti Kanerva blåste av HIF-derbyt. Gör randigt väl ifrån sig mot skånska konkurrenter brukar matchen därefter bli ett bottennapp. Så blev det i Täby också. Tillställningen hann knappt komma igång förrän det stod 1-0 till Frej. Och medan BoIS spelare fortfarande sprang omkring och tänkte på hur häftigt det hade varit att för några dagar sedan spela inför 8000 åskådare - kom 2-0. Dessutom var 3-0 ytterst nära sedan ett frisparksmål blåsts av efter att Frejspelare ställt sig offside. Den ende i randigt som tillfullo verkade förstå att det var en ny match som spelades var Amr Kaddoura som absolut inte kan lastas för något av baklängesmålen.

Typiskt BoIS alltså! Upp som en sol och ner som en pannkaka. I andra halvlek tog sig laget samman och fick till en reducering genom Monday Samuel. Men längre än så kom man inte, trots att tidigare nämnde Okoli fick en möjlighet att utjämna när han en kvart före slutsignalen blev frispelad. Amerikanen sköt dock inte bättre än att målvakten i Frej kunde avvärja.

Att Måns Ekvall, Igor Arsenijevic och Adi Nalic inte kom till spel i Täby gjorde förstås att randigts innermittfält kraftigt försvagades, men det var inte därför som matchen förlorades. BoIS inställning fällde avgörandet.

fredag 11 maj 2018

En ovanlig derbyfavorit


Favoritsegern mot HIF, vilken är den? När vi BoIS:are får frågan är svaret allra oftast 6-2, från 2002, men även 3-2-segern på Olympia samma år räknas högt liksom dramat från 2005 när Gustaf Andersson gjorde det avgörande 4-3-målet med några få sekunder kvar. Det finns dessutom randiga som är speciellt förtjusta i matchen med Håkan Söderstjernas dribblingsnummer från 1994 som gav 1-0, men också segern tio år senare med Kevin Amunekes kanonskott brukar nämnas. Något äldre BoIS:are, som varit med ett tag, glömmer naturligtvis inte seriefinalen i Landskrona 1970 då danske Leif Carlsen sänkte di röe och svartvitt så småningom tog steget upp i Allsvenskan. 

Själv brukar jag ibland nämna en något ovanlig favoritseger från Olympia 1986. Det året sladdade båda lagen i tabellen och efter 16 omgångar låg BoIS bara poängen före HIF strax ovanför nedflyttningsstrecket. Derbyt som följde var alltså en måstematch.

Det var i augusti, men ovanligt avslaget på läktarna. Bara drygt tretusen personer hade löst entré på Olympia. Enligt mina sparade minnesanteckningar från matchen spelades först en veterankamp som BoIS vann med 5-2 efter tre mål av Sonny Johansson. 

Jag ska inte ljuga och påstå att jag minns derbyt särskilt väl. Thomas Gustafsson gjorde 1-0-målet och BoIS vann. Däremot kan jag erinra mig att farsan och jag stod nere vid räcket på östra läktaren, ståplats på den tiden, och sög på karamellen extra länge efter slutsignalen. Nyss nämnde Gustafsson och några andra spelare kom bort till oss supportrar och tackade för stödet. Helsingborgspubliken - Sveriges gnälligaste! - var inte nådiga mot sitt lag, men vi myste. (Det var på den tiden då lagens supportrar kunde stå sidan om varandra på ståplats och inte föstes in i separata bås bakom målen).

Samma höst fullbordade di röe raset och föll samman fullständigt. De åkte ur division två och var borta från elitfotbollen i tre år. 

BoIS lag mot HIF i segern på Olympia 1986: Peter Joelsson, Peter Ekelund, Per-Åke Theander, Mikael Hjelte, Stefan Alvén, Anders Nordström, Jan Nielsen, Göran Petersson, Håkan Lindroth, Thomas Gustafsson, Thomas ”Mottas” Olsson och Magnus Hegdal.

Tilläggas kan att det här var året då BoIS för första gången lyckades vinna över HIF både hemma och borta. Även i vårderbyt slutade det 1-0 efter ett mål av Thomas Gustafsson. Man kan alltså med fog säga att Gusten var en starkt bidragande orsak till att Helsingborg trillade ur serien.

I HIF det här året spelade en 21-årig Mats Andersson. Han blev hattrickhjälte i rätt klubb fyra år senare.