Innan matchen mot Gefle gick jag omkring med en känsla av att randigt antagligen skulle få åka hem utan poäng den här matchen också. All fakta pekade nämligen i den riktningen. BoIS hade blivit allt ineffektivare de senaste omgångarna - endast två mål på fyra matcher - och på bortaplan tycktes det inte alls fungera. Tre raka förluster mot förhållandevis mediokra lag. Det verkade inte ha någon betydelse att man spelade bra. Lyckades motståndarna tämja Sadat Karim - som Halmstad gjorde senast - vägde laget alldeles för lätt.
Men så fel jag hade. Det tog BoIS nio dagar att gå från säsongens absoluta djupdykning (Frej borta) till det bästa man hittills presterat sedan återkomsten till Superettan. Från Marianergraven till Mount Everest på drygt en vecka således och hela 5-1. Jösses! Jag nyper mig i armen. Vad hände egentligen? Vårt randiga berg- och dalbanegäng presterade årets match och spelade en perfekt kontringsfotboll. Och när väl ketchupeffekten tog vid i andra halvlek kunde det ha blivit ännu större siffror. Både Edafe Egbedi och Bahrudin Atajic hade exempelvis skott i ribban.
Intressant att notera efter tio omgångar i Superettan är att det här blott var den tredje matchen där BoIS inte var laget med störst bollinnehav. Likväl tog vi den största segern. Jag har egentligen inget att anmärka på när det gäller vår tränares taktiska färdigheter, i synnerhet inte en kväll som denna. Men nog är det en tankeställare att det ibland är bättre att krypa ner i skyttegravarna och kontraslå än att ständigt styra spelet.
Matchfakta: Gefle - BoIS 1-5 (1-2). Mål: Sadat Karim 2, Monday Samuel, Adi Nalic och Dennis Olofsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar