På jakt efter en kvalplats

Efter segern mot Trollhättan i söndags och Skövdes poängförlust mot Värnamo finns det nu ingen som helst tvekan. BoIS har ett ypperligt läge att knipa kvalplatsen till Superettan. Laget har till och med fått två poäng till godo ner till seriens tredjeplats. Synd dock att avståndet till serieledande Ljungskile är hela åtta poäng.

Det är lika bra att vara ärlig. I vintras och i början av säsongen trodde jag inte alls att randigt skulle vara involverade i någon form av toppstrid. De negativa känslorna från skräphösten i Superettan satt kvar och främst kändes det som om tränarduon Billy Magnusson och Max Mölder i lugn och ro bara skulle få bygga ett nytt lag år 2019. Det gällde att vara realist. Spelaromsättningen var stor, många hade lämnat och det som kommit in var grönt, orutinerat och relativt oprövat. Dessutom var det spelare som nyligen lirat i serierna längre ner i seriesystemet (Viktor Wihlstrand, Sumar Almadjed, Linus R Olsson m. fl.) Först och främst kändes det alltså som om det gällde att bromsa fallet från i fjol. Det prekära ekonomiska läget bidrog förstås också till de lågt ställda förväntningarna.

Starten av serien gick dock förvånansvärt bra. Många ungtuppar kom in och gjorde pigga insatser. Jacob Ondrejka var en positiv injektion framåt och Sumar Almadjed visade sig vara en prima mittfältsförstärkning. Allra mest övertygade dock BoIS försvar. Motståndarna hade otroligt svårt att få hål på en stabilt spelande backlinje med tre skickliga mittbackar (Andersson, Wihlstrand och genombrottsmannen Nwadike). Det var först i den tionde omgången som randigt gick på pumpen för första gången när Assyriska Turabdin tog en tursam seger på IP. Vid det laget hade man så smått börjat hoppas på toppstrid, så därför kom formsvackan i juni något oväntat.

Philip Andersson har spelat stabilt hela säsongen. Han har nu även
gjort över 300 A-lagsmatcher för BoIS. Foto: Ulf Bjarke.

För egen del började jag tycka att BoIS spelade alldeles för försiktigt och att det var något som felade framåt. Framför allt saknades det understöd till Robin Hofsö som fick stångas ensam på topp. Det verkade inte spela någon roll att BoIS oftast förde matcherna. Trots det inkasserades onödiga förluster. Allra värst var bottennappet mot Lödde i DM samt en svidande derbyförlust på Harlyckan där randigt föll mot ett formsvagt Eskilsminne.

Nu i höst är ordningen emellertid återställd och BoIS har blivit en vinstmaskin. Tio raka matcher utan förlust är vi uppe i nu och sex raka segrar. Amr Kaddoura har dessutom täppt till målburen helt och hållet sedan fem omgångar tillbaka.

Vad det är som har fått vinden att vända kan man förstås fundera över. Själv tror jag att Granit Stagovas återkomst på mittfältet har varit en av orsakerna till att BoIS offensiva spel har lossnat. Det blir ett annat lir i djupled med Granit på planen och anfallsspelarna får bättre bollar att jobba med. (Intressant för övrigt är att BoIS inte har förlorat sedan Stagova kom tillbaka). En annan framgångsfaktor i höst är att Jonathan Asp äntligen blivit fri från vårens skadebekymmer. Nu är han kanske en av de viktigaste kuggarna i laget med förmågan att ta sig fram till inläggslägen från sin vänsterkant om han inte avslutar själv eller skjuter fina frisparkar. I sammanhanget måste jag även nämna Kevin Jensen, som började tamt i våras, men som tar för sig mer och mer. Hela lagets självförtroende har förstås också vuxit undan för undan i takt med att vinsterna har kommit.

På söndag väntar Stångbylaget Torn som BoIS inte har haft det helt lätt för tidigare i år. (Två oavgjorda matcher har spelats.) Men som jag skrev i ingressen. Det enda som gäller nu är att gå för det. Sex omgångar återstår. Randigt har en stor möjlighet att nå kvalplatsen. Den platsen bör vi göra allt i vår makt för att ta. Och glöm inte; vi i publiken är den tolfte spelaren. Med ett gott stöd på läktarna kan det här gå vägen.