Platt fall i Rosengård

Efter en svag insats i derbyt mot Helsingborg trodde jag att BoIS skulle ta sig samman. Men i cupmötet mot FC Rosengård på onsdagskvällen fortsatte laget att spela precis lika blekt och andefattigt som på Olympia. Det resulterade i ännu ett nederlag. Division 2-laget FC Rosengård slog alltså ut randigt ur Svenska Cupen och stundtals var det faktiskt så att man satt och skämdes för hur håglöst spelarna uppträdde.

Vackra flaggor på Olympia.

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit att det var helt rätt av BoIS-styret att förstärka truppen under sommarfönstret. Det anser jag fortfarande. Men utav de sex spelare man tog in är det egentligen bara en som hittills har hållit måttet; islänningen Alfons Sampsted.  Varför har Agim Sopi valt att satsa på nyförvärv som det tar månader för innan de kommer i matchform? (Om ens det.) Det är obegripligt.

Landskrona BoIS är en klubb med anor. Vi har en historia att vara stolta över. Vi var med i den första Allsvenskan 1924/1925, har 34 säsonger i högsta serien, ett cupguld, fem cupfinaler och är i ledning i maratontabellen för den näst högsta serien. Sådant bör nya spelare upplysas om, så att de bär den randiga tröjan med värdighet. Vi är inte vilket projektlag som helst.

Det vi fick se på Rosengårds IP på onsdagskvällen gjorde ont. Undantaget Alexander Tkacz och ovan nämnde islänning var det ingen som stod upp för klubbens färger. Vi var som ett ängagäng från gärdsgårdsserien. Rosengårds 2-0-seger var solklar och BoIS förmådde blott att vaska fram några halvchanser.

Osökt infinner sig frågan: Klarar vi verkligen av att rädda kontraktet i Superettan? Jag tvivlar. Men hoppet är som bekant det sista som överger människan. 

Heja BoIS!